När vi kom fram till köksträdgården fanns inga höns i sikte. Efter en stund hittade jag tre hönor som gömde sig under fläderbusken. Ytterligare ett litet gäng hade samlats bakom växthuset. Agdas grupp hade tagit sin tillflykt norrut mot baksidan och fårhagen. En höna fattades - bruna Rut. Jag fick ont i magen av att tänka på vad som kanske hade hänt. Stackars Rut som överlevde med blotta förskräckelsen (och fjädersliten rygg) förra året när Ugglans hund sprang rätt in i hönsens hage! Jag undrade om hon nu låg död, eller ännu värre, skadad någonstans. Vi letade en bra stund utan resultat. Jag tröstade mig med att vi åtminstone inte såg några bruna fjädrar på marken - så förhoppningsvis hade hon bara blivit rädd och gömt sig. De andra hönsen återgick så sakteliga till sina bestyr.
Till slut gav jag upp och fortsatte med maskrosplockandet. En stund senare kom Henke springande med glad min: "Rut is back!" Hon hade tydligen helt plötsligt dykt upp och anslutit sig till gruppen som om inget hade hänt och traskade nu runt i köksträdgården med sin guppande bruna hönsrumpa. Vi var mycket lättade och föll i skratt. Elliot uppfattade snabbt den muntra stämningen och var inte sen att hänga på. Han hämtade sin bästa fotboll och kom springande med den - rakt in bland hönsen. Om man någon gång talar om att överreagera så är det precis vad hönsen gjorde i den stunden. Med ett unisont skri skingrades hönsen och spriddes för vinden. Aldrig har Agda sprungit så snabbt, med sina mamelucker fladdrandes över gräset!! Vi skrattade gott (dubbelvikta), även om det nog var lite synd om hönsen också...
 |
| Hönsens gömställe |
När väl lugnet var återställt återgick jag till att göra maskrossirap. Maskrosblommorna sköljdes (hur många skalbaggar kan det finnas egentligen?) och sen hällde jag dem i en kastrull och hällde på vatten så att det precis täckte. Efter att ha kokat allt i ca 15 min silade jag bort maskrosorna (och de stackars skalbaggarna). Sen kom jag på att jag nog borde haft i citronen för längesen (blir lite svårt när man läser flera recept samtidigt). Så jag rev i citronskal och pressade ner saften från en hel (ekologisk!) citron och kokade alltihop igen i ett par minuter. Ny silning på det. Nu hade jag fått ca 1,5 l brungul (ganska illaluktande) vätska som skulle kokas med dubbelt så mycket strösocker (här skiljde sig recepten åt - vissa förordade syltsocker, andra råsocker men jag gjorde det lätt för mig och tog vanligt strösocker). Eftersom det skulle ta ganska lång tid att koka (ett par timmar åtminstone) så satte jag igång med att röja i köket samtidigt. Big misstake!! Det är en dålig idé att vända ryggen åt kokande maskrossirap, för när det väl kokar över så går det väldigt snabbt (som mjölk ungefär)! Genom åren har jag lärt mig att kokande socker är hett och farligt så det tog en stund innan jag fick ordning på grytan. Att stänga av hällen hjälpte föga så jag fick slita åt mig ett redskap och skjuta undan kastrullen från plattan. Vid det laget hade jag maskrossirap över hela hällen, i båda kastrullådorna och i en stor pöl på golvet. Nu var det inte lika roligt att göra maskrossirap längre.
Efter att ha torkat, sprayat, torkat, sprayat, skurat och donat i säkert en timme kunde jag fortsätta med koket, den här gången på lägre temperatur. Då hade jag hela diskhon full med kladdiga kökshanddukar och bunkar, diskmaskinen var redan i full gång, så det vara bara att sätta och diska. Döm om min förvåning när kastrullen kokar över en andra gång (trots lägre temperatur)! Bara att städa en gång till.
Flera timmar senare hade jag i alla fall några burkar med den gyllene vätskan. Riktigt god till och med!
Men jag tror inte jag ska göra maskrossirap nån mer gång...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar